Uppspärrade ögon, otvättat hår, sönderrivna kläder och med en målarburk innehållandes svart färg i ena handen.

- Färger färger bort bort måla måla, mumlade han som i trans.
Jag hoppade två steg bakåt, mest för att visa att jag också var annorlunda, även om mitt utseende visade skillnaden.
- Färger färger bort bort måla måla
- Varför?, släpptes ur min mun.
Hans huvud vändes mot mig.
- Vad gör du här?
Jag hostade till, för jag visste faktiskt inte.
- Men varför?
- För att färger är en illusion och jag är realist. Svart absorberar färger och är därför den mest realistiska färgen.
Han slängde dramatiskt lite färg på väggen.
- Borde inte vitt vara mest realistiskt?, sa jag.
Han rynkade pannan och försökte se förbryllad ut.
- Och varför skulle det vara det?, sa han.
- Det tar inte åt sig en enda färg, är sig själv.
- Ha, precis som det skulle vara realistiskt. Vem i världen är sig själv? Va? Vem låter andras åsikter studsa av sig? Du är svart, så svart. Det ser jag. Tar åt dig varenda litet ord.
- Ursäkta, men..
- Jag skulle måla dig, men det behövs inte
Han sprang i väg med penseln dragandes efter sig längs väggen i ett rytmiskt vågmönster, innan han försvann runt en hörna. Jag lyfte upp handen och tog på färgen. Den kändes blöt, men när vände handflatan mot mina ögon syntes inte ett spår av färgen. ”Jag skulle måla dig, men det behövs inte.” studsade i en trekant. Öra, öra, pannben. Huvudvärken började komma.