http://twitter.com/gymnophoria

ignorans av de små försök att ta kontakt han gjorde. sa ngnting, kollade snabbt whateva. ignorans. orkade inte. svarade snabbt. hejdå du, idag slutar jag, aldrig mer jobb - aldrig mer dig. BYE

vi är ganska duktiga på ignoransen, han och jag. fast vi ingår i samma diskussioner och samtal och konversationer så pratar vi aldrig med eller till eller åt varandra. i tre dagar har vi låtit bli nu, att titta och tala. det känns ganska barnsligt, men ändå inte mer än rätt, att vi dröjer oss kvar för att inte behöva stöta ihop. allting har vänds runt omkring. innan dröjde vi oss kvar för att stöta ihop, för att vi tyckte(tycker) om att prata med varandra. det var besvärligt i måndags, det var jobbigt i tisdags, men idag fick jag ingen stöt av att råka se honom.

på en nattklubb

k: har du läst min lapp?
j: va?
k: den förra fredagen
j: ja
k: varför har du inte reagerat?
j: jag trodde du flippa
k: det gjorde jag inte
j: jag har flickvän
k: jag bryr mig inte
j: men
k: varför har du inte ignorerat mig eller något?
j: vi är ju vänner
k: nej
j: jo
k: jag kommer inte prata med dig nästa vecka, prata inte med mig
j: jo klart vi kommer prata
k: nej
j: jo (lutar sig in för att krama k)
k putar bort j och går

okej, så jag gav honom en lapp där det stod "jag vill ha dig". haha. detta kan bli så fantastiskt krossade.

i vilket fall så dödade jag spelet. HEADSHOT.

spelets död kan leda till min död ooops

Han, miffot, är jag kär i.
Han, miffot, stryylar med fröken julie. hon måste vara en hora.
Nej vänta, En slampa. Han betalar väl inte henne, eller?
Fan ta miffot, han borde dö.

det är ett mentalt slagsmål som ingen kan vinna.
eftersom det endast är jag som slås med mig själv.

om där inte finns något solsken när hon är borta så måste många hon försvunnit från sverige. sug.

att vara kär är okej,
inte okej.
har aldrig känt såhär,
aldrig såhär jävlig smärta in i hjärtat.
fuck it.
att knulla upp mot en vägg är alltid lösningen,
är aldrig lösningen.
frustrationen utlöses
och återvänder
hela tiden
kom
igen
dö
dödödd
dödödö
"döden kan vara fin ibland"

Ibland är en människa endast ett skal av vad de brukar vara, och då saknar jag dem förskräckligt även om jag står precis bredvid dem. Det är patetiskt att sakna någon vars andedräkt man nästintill känner på sin kind.

En pojke som jag varit attraherad av i alldeles för lång tid kan plötsligt kännas konstigt likgiltig. Att dras mot honom och sen märka att han inte är där. Var är han?

vi spelar som dårar i ett spel där alla dör

äventyr i sjukdomens tecken

då skulle vi vara mer än bara nästan lika snygga. så skulle vi vara, bara vi två, bara här, bara nu.

Vad gör du i veckan?
Jaha
Vill du ses imorgon?
Hey, vad gör du? :)

+ ett samtal, du som alltid sa att du avskydde att prata i telefon.

Jag orkar inte svara, det är för sent. Fattar du inte? Jag ville nog ha dig innan, men det fanns alltid ett visst besvär hos dig. Det är för sent, alldeles för sent. Man vill ha det man inte kan få, och nu kan du inte få mig. Du var ett rövhål(sa du själv)och nu vill jag inte ha dig alls. Inte någonstans, och garanterat inte i mitt huvud.

Det finns inte mycket annat att överleva på, det finns inte mycket annat som betyder något alls. Jag vet inte hur jag ska förklara det, inte för att jag någonsin vet det. Aldrig har det varit så att jag vetat exakt hur jag känner innan jag börjar förklara det. Plötsligt står sig allting så mycket klarare.

vafan är radikalt, vafan är radikalt

jag vill inte ens ha en pojkvän, jag vill bara ha någon att umgås med när alla andra är med sina pojkvänner

J är en jävla idiot. En såndär TREVLIG idiot. Jag tycker inte om trevligt, usch trevligt, usch. Vänligt är ett mycket bättre ord, kanske, inte, vet inte. Han tycker i alla fall inte om mig, men han är ju trevlig mot mig i alla fall. Han är trevlig mot alla. Jag behöver slå på något.

världen är död
vad är levande?
världen är död
var är hjärtat?
världen är död?
du är död -

K: Jag var på kb.
J: Var där många höga midjor?

MEH årh. Den där killen gör mig lite galen, för han tycker om alla och jag tycker om honom.

Hur kan människor klara av att visa upp sig i en falsk mask? Jag vill bara spy på den. Jag vill riva den itu, slå i sönder den, förstöra den och blotta deras inre. VAR ÄR MIN HAMMARE? Jag äger ingen hammare. Det är som att slå på betong med en träpinne. Alltid. Mina medel krossas innan de gör det. Jag måste bli mer sympatisk. Är sympati nyckeln? Är emotionell öppenhet något? Falsk emotionell öppenhet i så fall. Den andra sorten skrämmer bort allt.