Ibland är en människa endast ett skal av vad de brukar vara, och då saknar jag dem förskräckligt även om jag står precis bredvid dem. Det är patetiskt att sakna någon vars andedräkt man nästintill känner på sin kind.
En pojke som jag varit attraherad av i alldeles för lång tid kan plötsligt kännas konstigt likgiltig. Att dras mot honom och sen märka att han inte är där. Var är han?
ibland är jag endast ett skal av den jag brukar vara, och då saknar jag mig själv fruktansvärt även om jag befinner mig precis där jag själv är. Det är patetiskt att sakna någon vars andedräkt är den som håller en levande.
SvaraRadera