DU KOMMER RAMLA
DINA REVBEN KOMMER BRYTAS
DINA ANOREXIAREVBEN KOMMER KNÄCKAS
du är inte byggd för rörelse
DU KOMMER RAMLA
DINA REVBEN KOMMER BRYTAS
DINA ANOREXIAREVBEN KOMMER KNÄCKAS
ligg still och lek död

allting är endast en lek.

Avsky för situationer med tusen alternativ som blir noll. Alternativet ensamhet existerar inte alltid.

Vi är inte älskare nu, även om jag vill det, allt har kollapsat. Du hade tårar i ögonen när du lyfte, men det måste varit glädjetårar och ditt hjärta måste ha varit fyllt av glädje. Att se en annan varelse plågas, det är väl ändå höjden av lycka.
Det värsta är att jag fortfarande skulle dö för dig. Min redan lemlästade kropp skulle med glädje och lycka i bröstet lämna sitt liv för att du skulle leva vidare. Jag älskar dig. Alltid

Uppspärrade ögon, otvättat hår, sönderrivna kläder och med en målarburk innehållandes svart färg i ena handen.

- Färger färger bort bort måla måla, mumlade han som i trans.
Jag hoppade två steg bakåt, mest för att visa att jag också var annorlunda, även om mitt utseende visade skillnaden.
- Färger färger bort bort måla måla
- Varför?, släpptes ur min mun.
Hans huvud vändes mot mig.
- Vad gör du här?
Jag hostade till, för jag visste faktiskt inte.
- Men varför?
- För att färger är en illusion och jag är realist. Svart absorberar färger och är därför den mest realistiska färgen.
Han slängde dramatiskt lite färg på väggen.
- Borde inte vitt vara mest realistiskt?, sa jag.
Han rynkade pannan och försökte se förbryllad ut.
- Och varför skulle det vara det?, sa han.
- Det tar inte åt sig en enda färg, är sig själv.
- Ha, precis som det skulle vara realistiskt. Vem i världen är sig själv? Va? Vem låter andras åsikter studsa av sig? Du är svart, så svart. Det ser jag. Tar åt dig varenda litet ord.
- Ursäkta, men..
- Jag skulle måla dig, men det behövs inte
Han sprang i väg med penseln dragandes efter sig längs väggen i ett rytmiskt vågmönster, innan han försvann runt en hörna. Jag lyfte upp handen och tog på färgen. Den kändes blöt, men när vände handflatan mot mina ögon syntes inte ett spår av färgen. ”Jag skulle måla dig, men det behövs inte.” studsade i en trekant. Öra, öra, pannben. Huvudvärken började komma.

Komplexiteten i en social situation är enorm.

När någon idag sa Jag kan inte träffa dig, istället för Jag kan träffa dig. Då hoppade jag nästan i vattnet.

ett missfall naturligtvis

Du vet att allt jag säger inte är sant och att allt jag tänker bara är bla. Ändå väljer du att varje dag träffa mig ännu en gång, att än en gång uthärda det som sägs vara jag. Att varje dag sitta bredvid mig väljer du att stå ut med. Även fast du vet att jag tänker fel saker och är ett obotligt missfall.
Finner du mig intressant? Det har jag svårt att tänka. För mig är du höjden av intressant. Det skulle vara omänskligt att höjden av intressant fann ett missfall intressant. Annat än i utbildningssyfte då, naturligtvis.

Tillslut tyckte jag inte om mig själv längre. Det var då jag kom på att jag borde umgås med andra. Det finns inget värre än att umgås dygnet runt alldeles ensam med någon man avskyr. Den kan väl få vara med, men det behövs andra personer för att distrahera en från den man avskyr. Det var alltså av barmhärtighet jag inte tog livet av mig. Barmhärtighet för personen jag avskyr. Barmhärtighet för mig själv.

mental träpåle

Tråpålen där borta, skulle jag kunna bryta den? Krish krash. Mental brytning i vilket fall. Att bryta helvetspålen i två bitar. Egentligen borde jag veta att den symboliserar din hals, och det vet jag också. Den hals som jag så länge velat slicka på. Nu vill jag knäcka den. I två bitar. Eller tre, om jag ser något för allt blod som sprutar. För visst sprutar det, o jag hoppas det sprutar. Vilken besvikelse om det skulle rinna.
Du går två meter framför mig. Rak i ryggen. Du vill få andra att förstå att du är högre. Utom den gången när du var hög. Du har aldrig varit så låg som när du var hög. Din bleka hals absorberar solljuset och får den att skimra. Lätt ljusrosa. Musklen i min högerarm börjar hoppa och växer sig större än mitt huvud. Jag ser det som ett tecken. Jag knäcker rakt av.