vi är ganska duktiga på ignoransen, han och jag. fast vi ingår i samma diskussioner och samtal och konversationer så pratar vi aldrig med eller till eller åt varandra. i tre dagar har vi låtit bli nu, att titta och tala. det känns ganska barnsligt, men ändå inte mer än rätt, att vi dröjer oss kvar för att inte behöva stöta ihop. allting har vänds runt omkring. innan dröjde vi oss kvar för att stöta ihop, för att vi tyckte(tycker) om att prata med varandra. det var besvärligt i måndags, det var jobbigt i tisdags, men idag fick jag ingen stöt av att råka se honom.