Det luktar te i huset, huset är tomt. Det ekar lite smått när jag viskar, som i ett spökslott. Ibland undrar jag om det spökar, och det gör det kanske. Jag tror inte jag hade haft så mycket mot det. Sällskap som sällskap. Nej, så tänker jag aldrig. Hellre ensam än uselt sällskap. Spöken hade varit intressant, det tror jag på. Fast jag hade velat att de kom när det var ljust, för i mörkret inbillar jag mig att saker är fasligt läskiga fast de inte är det. Vi har tvåmetersfönster, och varje kväll efter mörkrets inbrott står det medelålderspersoner i allihopa. Det är vad jag tror, jag tittar aldrig i dem.